Ny blogg!

Jag vill tacka alla er som brukar läsa min blogg – vare sig ni brukar hålla med mig eller inte. Men för att jag och Christian ska sluta hänvisa till varandras bloggar hela tiden så tänkte vi nu starta en gemensam blogg istället.

“En Redig Utbildning” kommer precis som den här bloggen handla om allt möjligt inom forskning och högre utbildning. Den kommer presentera aktuella diskussioner och ge sakligt redovisade argument för den enkla ståndpunkten att studenter bör ges största möjliga kvalitet. Hoppas ni kan tycka om den.

Fattig student…

Varannan student klarar sig inte själv utan måste be om pengar från andra, säger aftonbladet. Swedbanks ekonomer får studenters ekonomi till ett minus-saldo, rapporterar Dagens Industri. Och svenska folkets åsikt i frågan är därmed klar – ”Sluta klaga, studenter”.

För om man är student och tror att man an bidra med saker till samhälet genom utbildning då vill man också leva på ett minimum. Helst vill man bo på en studentkorridor och betrakta allt mer än pasta med ketchup som lyxmat. Det hör till. Även om amn till hör den stora grupp studenter som är över 25 år gamla.

Och för de som mot all förmodan inte vill leva på det viset så kan man ju alltid vid arbeta vid sidan om. Precis som  löntagare med heltidstjänster väljer att ta extraknäck för att klara sig.

Några resonerar som så att det ju finns utbildningar där studenterna minsann inte lägger ned så mycket tid som 40 h per vecka. Men få tycks reflerktera över att det är ett problem med utbildningen – inte en lösning på studenternas ekonomiska situation. Eller kanske vill samhället ha dåligt utbildad arbetskraft som bara är tacksam över att få känna att man har råd till ett bättre boende?

Block, politik och utredningar

Victor Z. Hahn skrev igår i Lundagård en mycket arg krönika om hur Samällsvetarkåren undertecknat samma debattartikel som partibundna organisationer inom vänsterblocket. Det visar, enligt min mening på en stor brist på insikt från Victors sida i hur politiskt arbete går till för en intresseorganisation. En studentkår arbetar för att förbättra för sina medlemmars studier och det som har sammanhang med dessa, allt enligt förordning SFS 1983:18. Den studiesociala uredingen föreslår ett par enstaka saker som är bra för studenter – så som höjt studiemedel. Men den innehåller också en del som riskerar att få allverliga konsekvenser – så som att man måste ta en kandidatexamen inom 4 år för att kunna fortsätta efter det. Med lite research hade Victor till exempel upptäckt att just det är något som Liberala Studenters ordförande Per Gustavsson instämmer i.

För en intresseorganisation är det viktigt att hitta allierade som tycker som man själv gör i varje given sakfråga. Generellt är det, enligt min erfarenhet, lättare att hitta stöd på vänsterkanten för saker så som stärkt studiemedel, bredare rekrytering eller bättre trygghetsystem. Samtidigt är det lättare att hitta stöd på högerkanten för satsningar på ökad kvalitet för varje students utbildning, för at bevaka möjligheten till individualisering eller för att stärka arbetslivsanknytningen i utbildningen. Målet är ju att få alla att tycka som vi för att göra det måste vi hålla med dem när de gör det och skälla när de inte gör det.

I fallet med den studiesociala utredningen så var den något många av oss i kårvärlden längtat efter. Den var vad som skulle lösa alla problem med systemfel. Bort med 30 karensdagar på sjukersättning. Bättre möjligheter som förälder och student. Bättre väg mellan studier och arbetsliv och tillbaka igen. Istället fick vi ett betänkande som i stort sett bara löser frågan om att vara sjukskriven på deltid medan man studerar på deltid, vilket i och för sig är ett stort steg framåt. Och så pratar man studiemedel, vilket bara skulle varit en liten del av det hela. Och en massa olika saker som antingen reiskerar att försämra för studenter i en utsatt situation eller riskerar att skapa ännu krångligare system. Besvikelsen är helt enkelt stor. Och S-Studenter, Gröna Studenter och VSF tillhör de som också är besvikna. Och då vill de gärna skriva på en artikel tillsammans med kårer för att visa att de är bra för stuedenter. Sedan kan jag bara beklaga att Liberala Studenter inte fanns med bland namnen.

Internationalisering

Jag har fått påpekanden om att jag borde ta upp den här bloggen igen – något jag gärna gör och jag hoppas att jag kommer ha tid och ork att fortsätta skriva i den. Men jag mjukstartar lite med ett inlägg som inte argumenterar så mycket.

Min gode vän Christian, som också är den som petat på mig att skriva mer här, har redan kommenterat att ECTS numer inte anger en betygsskala. European Credit Transfer System som förkortningen står för, var tänkt att vara ett sätt att göra olika utbildningar enkelt jämförbara över hela Europa. Det visade sig att det var ett felsteg att göra det genom att försöka skapa ett gemensamt betygssystem. Eftersom Christian redan lyft bristerna med systemet lämnar jag det därhän så länge, men rekommenderar alla som har ork och tid att läsa igenom ECTS user’s guide. Det handlar om mycket mer än betyg…

Själv är jag av uppfattningen att hindren mot internationalisering av utbildning är av vesäntligt mer grundläggande natur än abstrakta system för att jämföra betyg. Det handlar om skilda utbildningskulturer. Det handlar om problem med valutakonvertering. Eller, som Christian påpekar, språkbarriärer – även när det bara är över sundet till Danmark.

Till viss del kommer nog Leijonborgs 200 miljoner till lärarutbyten att komma till nytta – det är otroligt vad det personliga mötet kan göra. Men det är viktigt att fortsätta tänka nytt. I en tid då allt fler pluggar hemifrån så kan en utbildning på distans integrera studenter från olika länder opch kulturer. Underskattat är, om man frågar mig, att använda videokonferenser och grafiska inlärningsmetoder.

Jag kommer ha anledning att återkomma till konceptet internationalisering då jag arbetar med en kurs som är typexempel på lyckad sådan. Och den bara råkar ha mycket online…

Om kårer

Pär Gustafsson, ordförande för Liberala studenter argumenterade för några dagar sedan i Hallands nyheter för att Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, arbetar på fel saker i sitt arbete gentemot regeringen. Han väljer då att rada upp några punkter som jag här i egenskap av studentpolitiker och ledamot av SFS styrelse tänkte bemöta…

”Att diskutera hur Sveriges studenter ska få det bättra utan att nämna det destruktiva fribeloppstaket [...]”: Faktum är att SFS för en diskussion om fribeloppstaket – man bara inte försöker avskaffa fribeloppen eftersom det finns till av en princip som man kunde tro att Pär Gustafsson borde kunna ställa sig bakom: att man inte ska få bidrag om man inte behöver det.

”[...] och det grundlagsvidriga kårobligatoriet är helt befängt.”: Pär Gustafsson vet lika väl som jag att EG-domstolen redan slagit fast att kårombligatoriet inte strider mot den negativa föreningsfriheten. Alltså kan man inte hävda att obligatoriet är juridiskt felaktigt. Då kårer är demokratiskt uppbyggda, även om allt för få medlemmar tar till den demokratiska möjlighet de har, så kan Lberala studenter få kårerna att göra de saker de tycker att kårerna borde – förutsatt att de har fler studenter på sin sida än vad andra åsiktsbildare har. Alltså kan man inte heller hävda att kårer tycker fel saker. Det man kan argumentera borttagandet av ett obligatorium genom är antingen att säga att studentinflytande är dåligt och den typen av organisationer bör inte stöttas, eller säga att det borde finansieras på annat sätt än genom obligaotiskt medlemskap.

Jag skulle vilja be Pär Gustafsson att läsa den senaste ledaren i Lundagård och fundera på om kårerna kanske lyckas med en del saker iallafall. Även om det inte alltid syns.

”Att straffa arbetande studenter kan aldrig löna sig.”: Nej – men man måste bestämma sig för hur man ser på utbildningen. Det är min mycket bestämda uppfattning att heltidsstudier ska vara heltidsstudier. Det innebär att det är den arbetsbörda som ska läggas på studenterna, den arbetsnivå de ska ha stöd för – och att den inkomst de kan ha under tiden måste räcka till. Ingen annan grupp människor förväntas ha sysselsättning mer än heltid för att kunna nå upp till den nationella fattigdomsgränsen. Studenter får gärna arbteta vid sdan om – men dels så förväntar jag mig att de allra flesta som läser på heltid inte har tid och energi till det, och dels så ska inte staten ge bidrag till de som inte behöver det.

”SFS kräver dessutom högre studiemedel helt utan att ens fråga sig om fördelningen lån och bidrag.”: Faktum är att den diskussionen har förts på de åsiktstorg som finns på SFS fullmäktige. Konsensus inom SFS verkar vara att vi vill se en förskjutning till att större del av studiemedlet är bidrag och inte lån, men att det är viktigare att höja den totala summan just nu.

”Lösningen ligger bland annat i att konkurrensutsätta CSN.”: Något som inte ens de tänkta andra aktörerna, bankerna, vill… Konkurens är inte alltid den bästa vägen att gå. Att CSN alltid skulle kunna effektiviseras håller jag däremot med om.

Den snabbaste vägen för mer pengar i plånboken för den enskilde studenten är enligt min mening sällan den bästa, Pär…