Avgifternas hot mot kvaliteten

…Som jag redan skrivit. Men det är ju trevligt att andra ser det också.

Myten om den goda avgiften

Jag missade tyvärr att kommentera på det här när det var riktigt aktuellt – men bättre sent än aldrig.

I måndags meddelade högskole- och forskningsminister Lars ”Lejonkungen” Lejonborg att regeringen ämnar införa studieavgifter för studenter från utanför EES-länderna. Nyheten mottogs med jubel – inte minst från den glada allmänheten och rent av från vissa studentkårer (så som LundaEkonomerna och Juridiska Föreningen i Lund) som inte är särskilt involverade i nationell politik. Sveriges Förenade Studentkårer (SFS) tillsammans med till exempel Lunds Universitets Studentkårer (LUS) är däremot väldigt negativa.

De som tycker att avgifter är en bra idé verkar ha några gemensamma linjer för varför de tycker så. Men det finns allvarliga fel i logiken bakom de linjerna som jag vill göra alla uppmärksamma på…

Myt 1: Det är ett problem om studenter kommer hit på grund av att utbildningen är gratis

De allra flesta utländska studenter (över 80%) skulle rekommendera Sverige som utbildningsland till vänner, släktingar och bekanta. Men bara 37% skulle göra det om utbildningen inte var gratis.

Somliga tycks uppfatta detta som ett problem som åtgärdas genom att inte längre låta utbildningen vara gratis. Vad de missar är att det handlar om att vår utbildnig faktiskt inte är bättre än så. Vi är ett relativt tråkigt land med en medioker utbildning. Vår chans att hävda oss i den internationella konkurensen är att vara gratis. Att inte vara det skulle bara plocka bort det enda som gjorde Sverige attraktivt.

Tricket är att få hit studenterna för att det är gratis och sedan få dem att uppskatta landet när de väl är här.

Myt 2: De åker bara hem (eller till ett redje land) igen och bidrar sedan inte till den Svenska välfärden som betalade deras utbildning

Det är helt sant att de flesta utländska studenter inte stannar i Sverige. Däremot är det också sant att de ofta hamnar på väldigt inflytelserika poistioner i det land där de sedan jobbar och när det är dags för deras företag att knyta affärskontakter – då har de starka band till det land där de utbildade sig.

Sverige existerar inte avskiljt från restan av världen. Genom att sprida kunskap om oss som kultur stärker vi Sveriges internationella ekonomiska ställning.

Myt 3: Avgifterna kommer höja kvaliteten

Om vi tar betalt måste vi ju få mer pengar, eller hur? Fel. Den administrativa kostnaden för att hantera systemet tillsammans med administrationen för det stipendiesystem som är tänkt att hjälpa studenter som inte har råd med avgiften men som är duktiga, kommer kosta nästan lika mycket som vi i dag lägger på de knappa 4 000 studenter som kommer från länder utanför EES. Lägg till stipendierna själva och vi har bara en lönsam affär om antalet internationella studenter ökar… vilket leder oss vidare…

Myt 4: Avgifterna kommer visa värdet på vår utbildning och därför locka fler internationella studenter

Vi har i dag ca. 8 000 studenter från länder utanför EES – det är nästan en fördubbling på bara de senaste tre åren och trenden verkar än så länge hålla i sig. Samtidigt ska vi inte glömma vad jag skrev om innan – hälften av de som är nöjda nog att rekommendera utbildningen skulle inte göra det om den inte var gratis. Vi riskerar genom att införa avgifter hämma en internationaliseringsutvekling som har blivit en viktig kvalitetsaspekt även för hinhemska studenter. Och detta resulterar även i att systemet som vat tänkt att bringa in pengar istället blir fruktansvärt dyrt.

Det är märkligt när man tror att det är avgifterna som skulle ge oss ett bra rykte. Bara att vi har många internationella studenter är något som gör att vår utbildning ges status (det är rent av något som viss ranking tar hänsyn till).

Myt 5: Det gäller ju bara studenterna från utanför EES

Ja, de tär ju bara 8 000 personer (tilltagande) – varför bry sig? Åtminstone några personer, inklusive SFS, har insett att detta möjligen bara är toppen på isberget.I Englad infördes motsvarande regel och innom ett par år gällde avgifter även inhemska studenter. En liknande utveckling har även skett i Australien och ett antal andra länder.

Myt 6: Det flyttar makten från politiska beslutsfattare till dem det faktiskt gäller

För reklam har inget med saken att göra? Det kommer vara den populäraste utbildningen – den där man får mest för minst anstränging – som lockar flest. Så är det å andra sidan redan idag, och eftersom utbildningarna redan betalas per student så är det studenterna som avgör vilka som har råd att ge utbildning. Enda skilnaden är att det inte längre är någon som har det övergripande ansvaret för ett fungerande samhälle som kan bevaka kvaliteten.

Myt 7: Det kommer inte bli så stor förändring

En utbildning som bara är öppen för de som har råd och som potentiellt stänger ute tusentals sökande – om det inte skiljer sig markant från vad vi har idag så har jag många elaka saker att skriva om dagens system.

Avgifter är en principfråga för alla inplandade – inget annat, och de internationella studenterna har tyvärr blivit en bricka i spelet. Den som vinner får bestämma om utbildning är en möjlighet för samhället – eller en möjlighet för de som har råd.

Först trött vinner

Att vara trött på att behöva göra saker rätt hela tiden kan alla vara. Så det är inte konstigt att Maciej Zaremba fick många med sig i sin artikelserie ”Först kränkt vinner”. Det är så mycket lättare att raljera över hur jobbiga folk är som känner sig utsatta än att ta tag i problemet som skapar utsattheten.

Att han inte förstått lagen som skyddar studenter från trakasserier och diskriminering eller förstått att ansvaret faller på högskolan så fort det finns anledning att anta att det ligger något i en anmälan – det spelar ingen roll. Så länge Maciej får tycka att folk är jobbiga som ska ha rättigheter är allt bra.

Många har kommenterat det här tidigare – men jag ville ändå flika in ett inlägg eftersom jag hittade en utmärkt svarsartikel som jag vill länka till. Den visar på de flesta brister som ursprungsserien hade.

Varning för utbildning

I slutet på förra veckan släppte Uppsala studentkår sin rapport ”Utbildning straffbart?”. Den ställer en del viktiga frågor om varför man väljer att studera på universitet och högskola.

Jag har redan pratat om värdet med utbildning för en region och hur det är allmänhetens ansvar. Men det finns mer att ta ansvar än bara studierna. Allmänheten måste även se till att studier är något man rimligen vill gå igenom och något man tjänar på i slutändan. Uppsalas rapport visar tydligt hur studenter är en utsatt grupp utan skyddsnät och hur man knappast tjänar på det hela i slutändan.

Även om TCO gärna visar på hur studier faktiskt kan löna sig så är man överens med SACO och Uppsala om att något måste göras åt trygghetssystemen. Även regeringen verkar till slut ha fått upp ögonen för problemen och har tillsatt en parlamentarisk utredning.

Men bara för att alla ska förstå vad det handlar om så har jag lite förslag på frågor att ställa till förvärvsarbetande:

• Skulle du acceptera 30 karensdagar vid sjukskrivning? En sjukskrivning du dessutom mister om det råkar vara halvårsskifte?
• Tycker du det är rimligt att ha 3 500 eller mindre att leva på efter att hyran är betald?
• Skulle du kunna tänka dig att inte ha betald semester men däremot inte ha lön eller någon annan inkomst under tre månader om året?
• Skulle du acceptera att jobba mer än 100% för att ha råd med något utöver hyra och billig mat?

Bara ett par tankeställare.

Konsten att stänga en dörr

SUHF har tillsammans med VHS utarbetat rekommendationer för hur man kan bli av med alla de internationella sökande som bestämt sig för att komma till Sverige. För vi kan ju inte låta folk få komma hit och få en utbildning bara sådär.

Istället rekommenderas lärosätena att i första hand avvisa studenter som sökt flera olika utbildningar (eller samma utbildning på svenska och engelska), i andra hand kan de avvisas med hänvisning till fördåliga kunskaper i Svenska och i tredje hand kan man hänvisa till att deras uppehållstillstånd inte kommer kunna behandlas i tid. Däremot ställer sig till exempel Lunds universitet tveksamma till om det här ens är lagligt.

Tidningen Lundagård presenterar en lista över hur olika lärosäten tänker hantera frågan här.

Men vad jag undrar är – varför har ingen funderat över hur många man kan ta emot och hur urvalet ska se ut förens nu?