Det här inlägget kommer som ett inpass innan jag kommenterar forskningspropositionen och kommer handla om hur man ser det man vill se.
Till att börja med vill jag påpeka att Pär Eriksson är formellt utsedd till rektor för Lunds universitet från årsskiftet. Lars Leijonborg konstaterar lugnt att eftersom den lilla grupp som utgör universitetsstyrelsen enhälligt lyckades besluta att föreslå Pär Eriksson så finns inget problem med intolerans och oförstående gäntemot religiösa bland den andra lilla grupp som satte sig på tvären. Mycket intressant. Under tiden funderas det mer på det här och vi riskerar få problem på andra hållet…
En annan sak som väldigt mycket handlar om huruvida man vill erkänna sidor som känns obekväma är jämlikhetsarbete. Som en del i det arbetet, men med en extrem betoning på jämställdhet, har Lunds universitet tagit fram en modell för hur man kan se om jämställdhetsarbetet går bra eller inom unviersitetets olika delar. Den här modellen har man kallat för Genuscertifiering för att knyta an till saker som ISO-certifiering, miljö-certifiering, et cetra.
Då Lund råkar ha en av landets främsta forskare på området, Tiina Rosenberg, har det varit naturligt att låta henne ha hand om arbetet även om representanter för samtliga områden samt studenter, administrativ personal och facket, även har ingått.
Så kan vi givetvis inte ha det – ett initiativ till att arbeta med frågor om maktbalans inom den egna organisationen är befängt. Det hävdar iallafall Steven Sampson, lärare i socialantropologi, i en debattartikel i Lundagård. Axess, som bidrog med material till mig i form av webbTV redan i april, instämmer och går så långt som att likna den (frivilliga) genuscertifieringen vid propagandan i forna öst-stater.
Men hela diskussionen är fylld av missförstånd och jag skulle vilja klargöra några punkter…
För det första – genuscertifieringen är, åtminstone till att börja med, frivillig. Och ingen tvingar institutionerna att lyckas. Det är upp till dem om de vill ta till sig av det hela.
Vad innebär det när projektet vill ”genom någon typ av certifiering påskynda och synliggöra arbetet med en bred integrering av relevanta genusperspektiv och en könsmedveten pedagogik i utbildningen vid Lunds universitet, samt även möjliggöra jämförelser mellan institutioner (eller motsvarande) och områden”? Översatt till vanlig svenska: någon uppifrån skall bestämma vad vi skall undervisa och hur vi skall undervisa.
Här borde det vara uppenbart för alla lärare att det redan finns en mängd direktiv ”uppifrån” (lagar, förordningar, regleringsbrev, policys, m.m.) om vad och hur de ska undervisa. Jag hoppas att även Steven är medveten omde regler ha är skyldig att förhålla sig till…
Vidare försöker Steven Sampson ifrågasätta huruvida det kan tänkas finnas ett maktperspektiv i genusfrågan på ett sådant ställe som universitetet. Det är en klassisk invändning. Det kanske finns ojämlikhet – men inte här, inte där jag arbetar, inte där jag omedvetet kan vara medskyldig. Därför vill Steven inte heller kännas vid härskartekniker, även om jag också misstänker att det helt enkelt handlar om att han inte hört talas om fenomenet förut.
Steven forsätter med att, upprepat, prata om förmynderi på det sätt som barn brukar skrika ”du låter mig aldrig få som jag vill! Aldrig!”. Det slår mig som förvånande att en socialantropolig inte bättre kan se sociala mönster och förstå hur svåra de kan bryta. Han kan inte ens se att han avslutar sitt näst sista stycke med en uppräkning (”[...] män och kvinnor, lärare och studenter, straights och queers”) som genomgående följer mönstret och placerar den med makt före den underordnade.
Kanske behöver socialantropologerna lite utbildning i genusteori…
Så lärare på universitetet ska skriva rapporter istället för att undervisa/forska? Typiskt neoliberalistisk ideologi, att lämpa över mer och mer på individen. Inte undra på att människor får ADD, det är ju det som är idealet…
Dessutom, makt är inget man har, det är en process, en relation. Att män skulle ha makt är en social konstruktion som den feministiska diskursen prackar på folket. Då flyttar man fokus från sakfrågan till personen, som stereotypifieras utefter en anonymiserande och dehumaniserande kategori, ”män” istället för ”individ”.
Poängen som förs fram i kritiken mot ökad genuscertifieringspolitik är, att när andra universitetsinstanser såsom Socialantropologi har en viss måtta av självreflexitivitet som skapar ett öppet klimat där intern och extern kritik kan ses som positiv, så finns det inget av det hos Centrum för Genusvetenskap. Fastän det är just det dom säger sig vilja se hos universitetet överlag. Ett hyckleri över ”transparency” hos ”Audit Culture”.
Comment av Robin Öberg — oktober 24th, 2008 (fredag) @ 00:24
Jag håller med dig till två tredjedelar.
Att genuscertifieringen kommer ta orimligt mycket resurser då den är väldigt amitiös är ett allvarligt problem. Lärare är upptagna nog av byråkrati som borde skötas av administrativ personal istället och att öka den arbetsbördan samtidigt som betalar personer för att göra en väldigt djuplodande undersökning i kombination med utbildning… Det är för dyrt.
Jag håller också med om att nivån av självinsikt hos Centrum för genusvetenskap ibland inte är den bästa – att titta på könsfördelningen både bland personal och studenter hos dem ger ett exempel på det. Jag skulle helst se att de behövde genuscertifieras så de fick svart på vitt att de också har problem…
Där jag inte håller med dig är att feminism flyttar fokus på maktdiskussionen till individnivå snarare än att fokusera på processen. Tvärtom är det just processen man vill åt, inte individerna som bara råkar vara en del av samhället och därför en del av processen. Men för att förändra en kulturbunden process i en viss population krävs att man identifierar vilka spår processen lämnar och utbildar populationen (kvinnor som män) i hur och varför de kan ändra på det.
Comment av elohite — oktober 24th, 2008 (fredag) @ 05:57
Elohite krävar at ”Man IDENTIFICERA…. och UTBILDAR” for at befrie os, de dumma folk, fra den ”kulturbunden process” ….
Her har vi bureaukratiets essens! Klassificere, finde den tilbagestående gruppe, och sende dem til training until they do the right thing…….
Men, hvem fandan er det ”man”, er vil identificera og hvem givar hvem ret eller plikt til at identificera och utbilda ”en viss populationen” i at have de riktiga åsikter…… Dem der tyckar sådan er inte en del af lösning, de er en del af problemet! … JUST SAY NO! steve s.
Comment av Steven Sampson — oktober 24th, 2008 (fredag) @ 20:20
Stort tack till Stephen Sampsom för att han vågar vad nog många tänker. Vem är det som har makt att säga vad som är jämnlikt? Tiina Rosenberg? Tolerans, högt debattklimat och yttrandefrihet måste vara grunden på ett universitet. Vad kommer efter genuscertifiering? Vem är det som ska har rätten att ceritfiera andras åsikter? Skall en typ av förtryck ersättas av en ännu värrre? Bättre kan vi! Jämställdhet skriver nog många under på, men hur detta uppnås är politik vilket innebär olika politiska åsikter och infallsvinkar.
Comment av yttrandefrihet — oktober 27th, 2008 (måndag) @ 19:42
[...] De som inte kan se det osynliga [...]
Pingback av Genus, schmenus « Som sagt… — oktober 31st, 2008 (fredag) @ 20:26