Varannan student klarar sig inte själv utan måste be om pengar från andra, säger aftonbladet. Swedbanks ekonomer får studenters ekonomi till ett minus-saldo, rapporterar Dagens Industri. Och svenska folkets åsikt i frågan är därmed klar – ”Sluta klaga, studenter”.

För om man är student och tror att man an bidra med saker till samhälet genom utbildning då vill man också leva på ett minimum. Helst vill man bo på en studentkorridor och betrakta allt mer än pasta med ketchup som lyxmat. Det hör till. Även om amn till hör den stora grupp studenter som är över 25 år gamla.

Och för de som mot all förmodan inte vill leva på det viset så kan man ju alltid vid arbeta vid sidan om. Precis som  löntagare med heltidstjänster väljer att ta extraknäck för att klara sig.

Några resonerar som så att det ju finns utbildningar där studenterna minsann inte lägger ned så mycket tid som 40 h per vecka. Men få tycks reflerktera över att det är ett problem med utbildningen – inte en lösning på studenternas ekonomiska situation. Eller kanske vill samhället ha dåligt utbildad arbetskraft som bara är tacksam över att få känna att man har råd till ett bättre boende?

Victor Z. Hahn skrev igår i Lundagård en mycket arg krönika om hur Samällsvetarkåren undertecknat samma debattartikel som partibundna organisationer inom vänsterblocket. Det visar, enligt min mening på en stor brist på insikt från Victors sida i hur politiskt arbete går till för en intresseorganisation. En studentkår arbetar för att förbättra för sina medlemmars studier och det som har sammanhang med dessa, allt enligt förordning SFS 1983:18. Den studiesociala uredingen föreslår ett par enstaka saker som är bra för studenter – så som höjt studiemedel. Men den innehåller också en del som riskerar att få allverliga konsekvenser – så som att man måste ta en kandidatexamen inom 4 år för att kunna fortsätta efter det. Med lite research hade Victor till exempel upptäckt att just det är något som Liberala Studenters ordförande Per Gustavsson instämmer i.

För en intresseorganisation är det viktigt att hitta allierade som tycker som man själv gör i varje given sakfråga. Generellt är det, enligt min erfarenhet, lättare att hitta stöd på vänsterkanten för saker så som stärkt studiemedel, bredare rekrytering eller bättre trygghetsystem. Samtidigt är det lättare att hitta stöd på högerkanten för satsningar på ökad kvalitet för varje students utbildning, för at bevaka möjligheten till individualisering eller för att stärka arbetslivsanknytningen i utbildningen. Målet är ju att få alla att tycka som vi för att göra det måste vi hålla med dem när de gör det och skälla när de inte gör det.

I fallet med den studiesociala utredningen så var den något många av oss i kårvärlden längtat efter. Den var vad som skulle lösa alla problem med systemfel. Bort med 30 karensdagar på sjukersättning. Bättre möjligheter som förälder och student. Bättre väg mellan studier och arbetsliv och tillbaka igen. Istället fick vi ett betänkande som i stort sett bara löser frågan om att vara sjukskriven på deltid medan man studerar på deltid, vilket i och för sig är ett stort steg framåt. Och så pratar man studiemedel, vilket bara skulle varit en liten del av det hela. Och en massa olika saker som antingen reiskerar att försämra för studenter i en utsatt situation eller riskerar att skapa ännu krångligare system. Besvikelsen är helt enkelt stor. Och S-Studenter, Gröna Studenter och VSF tillhör de som också är besvikna. Och då vill de gärna skriva på en artikel tillsammans med kårer för att visa att de är bra för stuedenter. Sedan kan jag bara beklaga att Liberala Studenter inte fanns med bland namnen.

Jag har fått påpekanden om att jag borde ta upp den här bloggen igen – något jag gärna gör och jag hoppas att jag kommer ha tid och ork att fortsätta skriva i den. Men jag mjukstartar lite med ett inlägg som inte argumenterar så mycket.

Min gode vän Christian, som också är den som petat på mig att skriva mer här, har redan kommenterat att ECTS numer inte anger en betygsskala. European Credit Transfer System som förkortningen står för, var tänkt att vara ett sätt att göra olika utbildningar enkelt jämförbara över hela Europa. Det visade sig att det var ett felsteg att göra det genom att försöka skapa ett gemensamt betygssystem. Eftersom Christian redan lyft bristerna med systemet lämnar jag det därhän så länge, men rekommenderar alla som har ork och tid att läsa igenom ECTS user’s guide. Det handlar om mycket mer än betyg…

Själv är jag av uppfattningen att hindren mot internationalisering av utbildning är av vesäntligt mer grundläggande natur än abstrakta system för att jämföra betyg. Det handlar om skilda utbildningskulturer. Det handlar om problem med valutakonvertering. Eller, som Christian påpekar, språkbarriärer – även när det bara är över sundet till Danmark.

Till viss del kommer nog Leijonborgs 200 miljoner till lärarutbyten att komma till nytta – det är otroligt vad det personliga mötet kan göra. Men det är viktigt att fortsätta tänka nytt. I en tid då allt fler pluggar hemifrån så kan en utbildning på distans integrera studenter från olika länder opch kulturer. Underskattat är, om man frågar mig, att använda videokonferenser och grafiska inlärningsmetoder.

Jag kommer ha anledning att återkomma till konceptet internationalisering då jag arbetar med en kurs som är typexempel på lyckad sådan. Och den bara råkar ha mycket online…

Pär Gustafsson, ordförande för Liberala studenter argumenterade för några dagar sedan i Hallands nyheter för att Sveriges Förenade Studentkårer, SFS, arbetar på fel saker i sitt arbete gentemot regeringen. Han väljer då att rada upp några punkter som jag här i egenskap av studentpolitiker och ledamot av SFS styrelse tänkte bemöta…

”Att diskutera hur Sveriges studenter ska få det bättra utan att nämna det destruktiva fribeloppstaket [...]”: Faktum är att SFS för en diskussion om fribeloppstaket – man bara inte försöker avskaffa fribeloppen eftersom det finns till av en princip som man kunde tro att Pär Gustafsson borde kunna ställa sig bakom: att man inte ska få bidrag om man inte behöver det.

”[...] och det grundlagsvidriga kårobligatoriet är helt befängt.”: Pär Gustafsson vet lika väl som jag att EG-domstolen redan slagit fast att kårombligatoriet inte strider mot den negativa föreningsfriheten. Alltså kan man inte hävda att obligatoriet är juridiskt felaktigt. Då kårer är demokratiskt uppbyggda, även om allt för få medlemmar tar till den demokratiska möjlighet de har, så kan Lberala studenter få kårerna att göra de saker de tycker att kårerna borde – förutsatt att de har fler studenter på sin sida än vad andra åsiktsbildare har. Alltså kan man inte heller hävda att kårer tycker fel saker. Det man kan argumentera borttagandet av ett obligatorium genom är antingen att säga att studentinflytande är dåligt och den typen av organisationer bör inte stöttas, eller säga att det borde finansieras på annat sätt än genom obligaotiskt medlemskap.

Jag skulle vilja be Pär Gustafsson att läsa den senaste ledaren i Lundagård och fundera på om kårerna kanske lyckas med en del saker iallafall. Även om det inte alltid syns.

”Att straffa arbetande studenter kan aldrig löna sig.”: Nej – men man måste bestämma sig för hur man ser på utbildningen. Det är min mycket bestämda uppfattning att heltidsstudier ska vara heltidsstudier. Det innebär att det är den arbetsbörda som ska läggas på studenterna, den arbetsnivå de ska ha stöd för – och att den inkomst de kan ha under tiden måste räcka till. Ingen annan grupp människor förväntas ha sysselsättning mer än heltid för att kunna nå upp till den nationella fattigdomsgränsen. Studenter får gärna arbteta vid sdan om – men dels så förväntar jag mig att de allra flesta som läser på heltid inte har tid och energi till det, och dels så ska inte staten ge bidrag till de som inte behöver det.

”SFS kräver dessutom högre studiemedel helt utan att ens fråga sig om fördelningen lån och bidrag.”: Faktum är att den diskussionen har förts på de åsiktstorg som finns på SFS fullmäktige. Konsensus inom SFS verkar vara att vi vill se en förskjutning till att större del av studiemedlet är bidrag och inte lån, men att det är viktigare att höja den totala summan just nu.

”Lösningen ligger bland annat i att konkurrensutsätta CSN.”: Något som inte ens de tänkta andra aktörerna, bankerna, vill… Konkurens är inte alltid den bästa vägen att gå. Att CSN alltid skulle kunna effektiviseras håller jag däremot med om.

Den snabbaste vägen för mer pengar i plånboken för den enskilde studenten är enligt min mening sällan den bästa, Pär…

Mitt inlägg senast har fått så mycket uppmärksamhet att jag känner att en del saker måste klargöras.

För det första vill jag anmärka på kopplingen mellan genusvetenskap och feminism. Det finns en distinkt skillnad mellan de två. Det ena är en vetenskaplig diciplin som studerar hur genus formas, hur de interagerar och särskilt fokus läggs vid strukturella makförhållanden. Det andra är en politisk ståndpunkt som hävdar att strukturella hinder som skapas av köns- och genustillhörighet är av ondo och skall motarbetas.

Ekologi är en vetenskaplig som studerar miljöer och ekosystem, relationer inom dem och hur de påverkas av olika faktorer. Grön politik har ståndpunkter som hadlar om att mänsklig påverkan på milön som medför risker för andra arter är av ondo och skall motverkas.

Nästan alla jag träffat som läst genusvetenskap har varit feminister. Nästan alla ekologer jag träffat har haft en ganska grön politisk syn. Vissa typer av studier för naturligt med sig att man kan dra vissa slutsatser som man sedan gör till politiska ställningstaganden. Det innebär inte att genusvetenskap är detsamma som feminism.

Ibland får jag höra saker som att genusvetenskap inte är en riktig vetenskap. Det brukar rent av vara svårare att övertala de som har den inställningen om något annat än vad det är att föra fram det vetenskapliga i proffesuren i parapsykologi som finns vid Lunds universitet. Men givetvis är det så att allt gåt att studera ur ett vetenskapligt perspektiv. Man skulle i teorin kunna gräva ned sig i allt från studiet av stenars potentiella själsliv (hur skulle det se ut? var har man trott historiskt?) till stålmannen-kunskap. Det handlar bara om vad man placerar resurserna på. Men det man kan vara säker på är att man kommer att få veta en massa saker om det som man väljer att satsa på. Genusvetenskap är en sådan satsning som genom vetenskaplig analys kommit fram till en hel massa saker.

Om en fysiker konstaterar att det finns en massa mikroskopiska svara hål utströdda lite slumpvis och att de håller ihop universum – då är det något man nickar åt, kanske tycker låter fachinerande eller så rycker man bara på axlarna. Men man skulle aldrig få för sig att ifrågasätta huruvida han verkligen tänkt efter och inte bara tycker att det är tufft med svarta hål. Men när genusvetare presenterar otaliga data som visar på strukturella fenomen som tvingar in både män och kvinnor i skadliga mönster – då är det något som tas för propaganda.

En av landets främsta – kanske den främsta – experter på genusvetenskap är Tiina Rosenberg. Hon råkar vara anställd vid Lunds universitet. Så när universitetets ledningsgrupp, där jag för övrigt själv var ledamot under föregående läsår, ville ta fram ett verktyg för hur man bättre kunde arbeta med jämställdhetsfrågor inom delar av organisationen, då var Tiina en given kadidat att leda arbetet.

Jag kan se brister med det förslag arbetsgruppen kom fram till (den s.k. ”genuscertifieringen”). Genusvetenskap självt kan inte bli granskat eftersom de är granskarna (trots att jag tror de skulle behöva det). Eftersom Tiina som sagt är expert på området så tar man hänsyn till varenda liten aspekt vilket skapar en detaljnivå som är på gränsen till orimlig. Men det största problemet är att utvärderingarna som ligger till grund för det hela kommer att vara fruktansvärt dyra. Vilket också är varför det inte kommer att bli ett generellt direktiv för hela universitetet.

Men jag skulle vilja uppmana alla universitetsanställda att läsa dokumentet, komma ihåg att det handlar om något som baseras på forskningsresultat och inte åsikter och sedan se om de kan göra något litet för att underlätta för de som annars riskerar att drabbas av sociala strukturer.

Snälla, minns att även om det finns de inom alla politiska inriktningar som tar saker för långt och inte vet vad de pratar om, så finns det inget inom feminism som anklagar enskilda män. Det handlar om att det finns strukturer och normer som kontrollerar vem som får göra vad hur och vi är alla bundna av de normerna och hjälps alla åt att upprätthålla dem. Och genusvetenskap har inget mer med feminism att göra än att den bevisar att de normerna existerar.

Det här inlägget kommer som ett inpass innan jag kommenterar forskningspropositionen och kommer handla om hur man ser det man vill se.

Till att börja med vill jag påpeka att Pär Eriksson är formellt utsedd till rektor för Lunds universitet från årsskiftet. Lars Leijonborg konstaterar lugnt att eftersom den lilla grupp som utgör universitetsstyrelsen enhälligt lyckades besluta att föreslå Pär Eriksson så finns inget problem med intolerans och oförstående gäntemot religiösa bland den andra lilla grupp som satte sig på tvären. Mycket intressant. Under tiden funderas det mer på det här och vi riskerar få problem på andra hållet…

En annan sak som väldigt mycket handlar om huruvida man vill erkänna sidor som känns obekväma är jämlikhetsarbete. Som en del i det arbetet, men med en extrem betoning på jämställdhet, har Lunds universitet tagit fram en modell för hur man kan se om jämställdhetsarbetet går bra eller inom unviersitetets olika delar. Den här modellen har man kallat för Genuscertifiering för att knyta an till saker som ISO-certifiering, miljö-certifiering, et cetra.

Då Lund råkar ha en av landets främsta forskare på området, Tiina Rosenberg, har det varit naturligt att låta henne ha hand om arbetet även om representanter för samtliga områden samt studenter, administrativ personal och facket, även har ingått.

Så kan vi givetvis inte ha det – ett initiativ till att arbeta med frågor om maktbalans inom den egna organisationen är befängt. Det hävdar iallafall Steven Sampson, lärare i socialantropologi, i en debattartikel i Lundagård. Axess, som bidrog med material till mig i form av webbTV redan i april, instämmer och går så långt som att likna den (frivilliga) genuscertifieringen vid propagandan i forna öst-stater.

Men hela diskussionen är fylld av missförstånd och jag skulle vilja klargöra några punkter…

För det första – genuscertifieringen är, åtminstone till att börja med, frivillig. Och ingen tvingar institutionerna att lyckas. Det är upp till dem om de vill ta till sig av det hela.

Vad innebär det när projektet vill ”genom någon typ av certifiering påskynda och synliggöra arbetet med en bred integrering av relevanta genusperspektiv och en könsmedveten pedagogik i utbildningen vid Lunds universitet, samt även möjliggöra jämförelser mellan institutioner (eller motsvarande) och områden”? Översatt till vanlig svenska: någon uppifrån skall bestämma vad vi skall undervisa och hur vi skall undervisa.

Här borde det vara uppenbart för alla lärare att det redan finns en mängd direktiv ”uppifrån” (lagar, förordningar, regleringsbrev, policys, m.m.) om vad och hur de ska undervisa. Jag hoppas att även Steven är medveten omde regler ha är skyldig att förhålla sig till…

Vidare försöker Steven Sampson ifrågasätta huruvida det kan tänkas finnas ett maktperspektiv i genusfrågan på ett sådant ställe som universitetet. Det är en klassisk invändning. Det kanske finns ojämlikhet – men inte här, inte där jag arbetar, inte där jag omedvetet kan vara medskyldig. Därför vill Steven inte heller kännas vid härskartekniker, även om jag också misstänker att det helt enkelt handlar om att han inte hört talas om fenomenet förut.

Steven forsätter med att, upprepat, prata om förmynderi på det sätt som barn brukar skrika ”du låter mig aldrig få som jag vill! Aldrig!”. Det slår mig som förvånande att en socialantropolig inte bättre kan se sociala mönster och förstå hur svåra de kan bryta. Han kan inte ens se att han avslutar sitt näst sista stycke med en uppräkning (”[...] män och kvinnor, lärare och studenter, straights och queers”) som genomgående följer mönstret och placerar den med makt före den underordnade.

Kanske behöver socialantropologerna lite utbildning i genusteori…

Forskningspropositionen är en stor och viktig händelse och jag tänkte försöka förära den med två inlägg – ett nu, före den släpps, och ett efter den kommit.

Jag skrev om en farhåga med propositionen häromdagen. Det handlade om att man riskerar att peka ut små smala forskningsfält som viktiga bara för att de råkar vara inne just nu, snarare än att se forskningen i ett större perspektiv där man ge ge inriktningar. Andra oroar sig för att pengarna propositionen ska dela ut försvinner till räddningsinsatser för storbolag som drabbats av den rådande finanskrisen. Kanske en befogad oro, men jag hoppas att man från regeringshåll inser att om man vill använda pengarna för att hjälpa den ekonomiska situationen så är de bättre använda i forskning om hur man undviker den här typen av situationer.

Lars Leijonborg och Maud Olofsson skrev i SvD att de tänker göra en förändring i högskolelagen för att öka samverkan med det omgivande samhället. Då detta redan är en av tre uppgifter för högskolor och universitet så är jag nyfiken på hur man tänker sig den här förändringen. Jag oroar mig en aning för att man bara ska se till vilka stor-företag (helst inom teknikbranchen) som kommit från lärosätet – en oro som tydligen delas av bland annat Peter Olsson, VD för tekniska högskolan vid högskolan i Jönköping. Än större är min oro för att man bara ska se till rena bidrag til näringslivet snarare än en interaktion med hela samhället. Man kan också tänka sig att utbildningen glöms bort och det bara blir forskningen som ska integreras.

Nu ska vi se vad som faktiskt står i propositionen…

Kårobligatoriet. Kravet på att vara med i en studentkår om du studerar vid en högskola eller ett universitet. Förordning SFS 1983:18. Hatat, älskat och debatterat. Nu ytterligare en gång i Västerbotten Kuriren.

Debattörerna försöker hävda kårobligatoriet är nödvändigt för att bibehålla bevakningen av utbildningen, tillhandahållandet av studiesociala tjänster och möjligheten att vara drivande i till exempel jämlikhetsfrågor. Många har sagt samma sak. Även lärosätena uttalar sig och betonar obligatoriets vikt för att säkerställa studentinflytandet.

Jag är personligen inte beredd att säga att man nödvändigtvis måste ha ett obligatorium för att bibehålla den höga kvalitet vi har på studentinflytandet. Men om man vill göra en förändring så måste man ta hänsyn till konsekvenserna. Men för regeringen och minister Lars Leijonborg handlar det inte om studentinflytande – för dem har obligatoriet, eller snarare dess avskaffande, ett egenvärde som vida överstiger risker för studentinflytande och kvalitetssäkring. Enda anledningen till att de avvaktar är att en annan minister, Anders Borg, inte vill ge några pengar ur statskassan och de vet att de inte får igenom ett avskaffande av obligatoriet om ingen alternativ finansieringsform finns. En proosition i frågan var ulovad till nu i höst, sedan var det innan årsskiftet och sedan sa man att den iallafall skulle komma i Januari. Nu säger rykten ”i början på våren”…

Så, medan obligatoriet är kvar – vad är problemet? Bristen på legitimitet är något som ibland framförs – rent av i kommentarer på min egen blog. En studentkår måste vara demokratiskt uppbyggd. Det innebär att om en majoritet av medlemmarna vill ha det på ett visst vis så kan de granterat ordna så att det blir så. Till exempel kan det råda bot på ett annat vanligt motargument – den påtvingade medlemsavgiften. Bara samla ihop tillräckligt många personer för att kunna utgöra en majoritet av det högsta beslutande organet (oftast fullmäktige – fråga din kår) och bedriv sedan en kampanj för att bli invald på principen att du tänker ta bort kåravgiften. Fixat. Förutsatt att en majoritet av studenterna vill ha det så.

På samma sätt går det gå till val till kommun eller riksdag på att sänka skatten till ingenting. Och även om valdeltagandet på kårerna sällan är särskillt högt så vet jag kårer som har högre valdeltagande än det till EU parlamentet.

Ska vi avskaffa EU på grund av bristande legitimitet och för att de tar ut en avgift vi varit med att besluta om? Det finns de som tycker det…

Det finns inget ont som inte för något gott med sig brukar man säga. Det omvända stämmer också.

Erasmus Mundus är ett utbytesprojekt för universitet och högskolor som drivs med EU som initiativtagare och, delvis, finansiär. Målet är att skapa förståelse över gränserna, öka internationaliseringen och bidra till bättre kvalitet i utbildning och forskning. Studenter märker framför allt av det för att det möjliggör att man med väldigt lite ansträngning kan läsa utomlands. Prata med din internationella koordinator.

Nyligen har det arbetats på ett uppdaterat förslag på hur Erasmus Mundus ska fungera. Det förslagen var tänkt att reglera avgifter på ett sådant sätt att det skulle riskera Sveriges avgiftsfrihet för sina studenter. De delarna stoppades, mycket tack vare Sveriges förenade studentkårer, SFS, och European Students’ Union, ESU tillsammans med bland annat parlamentsledamoten Åsa Westlund (s), allt enligt SFS pressmeddelande.

Sorgligt nog verkar ingen ha uppmärksammat det hela. Inte ens Åsa Westlund tar upp det hela i sin blog. Nog för att klimatfrågan är viktig, men jag personligen skulle uppskatta att få även andra bilder av vad hon gör.